Endast kooperativa föreningar kunna vara medlemmar, och föreningen säljer endast åt medlemmar. Vinsten delas i förhållande till hvarje förenings inköp, hvilket naturligtvis äfven här verkar så, som om de enskilda konsumtionsföreningarna direkt erhölle sina varor till partiföreningens nettopris. Härmed är också en garanti gifven, för att icke The Wholesale Society skall urarta till ett för profit arbetande sällskap, utan hållas öppet för hvarje nybildad liten konsumtionsförening, som därigenom med en gång blir i tillfälle att dra den fulla nyttan af den storartade organisation de gamla konsumtionsföreningarna skapat.
Hvar enskild förening bidrar med kapital och röstar i förhållande till sitt medlemsantal, hvilket ju verkar på samma sätt, som om hvarje koopererande individ direkt vore medlem af partiföreningen.
Ett liknande sällskap grundades 1869 för de skottska konsumtionsföreningarna, och arbetar i flera afseenden i samförstånd med sin engelska förebild.
Liksom dessa partiföreningar äro ett uttryck för den kooperativa rörelsens sträfvan att nå så nära urproduktionen som möjligt, så ha de också i sin verksamhet ständigt fullföljt detta mål. I detta syfte var det, som man från och med 1872 började upprätta egna fabriker för att själf producera de viktigaste varor man behöfde. Därmed vann man, antingen att man för sig själf behöll en vinst, som annars skulle tillfallit en enskild fabrikant, eller att man drog ett yrke ur de »utsvettade» industriernas krets och tillförsäkrade sina arbetare rimliga lifsvillkor. För öfrigt ha kooperatörerna ständigt följt den grundsatsen, att betala fulla fackföreningslöner – en naturlig lönepolitik för föreningar, som väsentligen bestå af arbetare. The Wholesale Society’s fabriker äro mönster för moderna industriella anläggningar, försedda med allt det nyaste och
