det för ogifta kvinnor att skaffa sig barn för att komma i åtnjutande af understöd. Å andra sidan en snedvridning af hela landets industri, som enligt den stora fattiglagkommissionens yttrande (1834) drogs till platser med högsta fattigunderstöd, från platser med naturliga ekonomiska fördelar.
Äfven i vår tid gör sig välgörenheten, särskildt den enskilda, ofta nog skyldig till en liknande komplettering af otillräckliga arbetslöner. Detta sker strängt taget alltid, då man tillhandahåller fattiga arbetare lifsförnödenheter under de verkliga kostnaderna. Hvad man därmed vinner är ju i själfva verket endast att förse vissa arbetsgifvare med en subvention i form af extra arbetskraft, utöfver den som de betala för. Det kan därigenom bli dessa arbetsgifvare möjligt att fortfarande hålla lönerna nere på deras låga nivå, ja kanske att pressa ned dem ännu mer. Hvad som offras på välgörenhetens altare tjänar då endast till att rikta några enstaka arbetsgifvare, eller ifall konkurrensen mellan dem är tillräckligt stark, till att trycka ned prisen på produkterna under de verkliga, naturliga produktionskostnaderna. I båda fallen är denna slags välgörenhet direkt skadlig för arbetarne och verkar i hög grad störande på hela samhällets ekonomi. Pröfvostenen på en riktig välgörenhet är därför alltid om den betalar sig eller icke.
Men otillräckliga löner kunna äfven utfyllas från andra håll, nämligen arbetarens anhöriga. Detta är särskildt vanligt, då det gäller kvinnors och barns arbete. Kvinnan åtager sig icke sällan arbete endast för att ha litet till handpengar. Hon underhålles då till en del, kanske större delen, af sina föräldrar eller sin man. Utan detta understöd skulle hon icke kunna prestera det arbete eller uppträda så klädd eller med den goda ton, som hennes arbetsgifvare fordrar, och som han nu får, utan att behöfva fullt betala hvad det kostar.
