egentligen ha börjat, för att inom kort blifva allt mer och mer uppmärksammad och bereda henne en god utkomst. I mantalslängden för 1780 finnes sålunda antecknadt, att hon skattade för öfverflöd och i sin tjänst hade två pigor, af hvilka den ena var gamla Maja från barndomshemmet och den andra ett mycket märkvärdigt fruntimmer med namnet Adotia, som var hos henne redan år 1775 men då kallades Adrophia och till hvilken vi få anledning att återkomma.
Vid Lästmakaregatan befann sig Ulrica Arfvidsson i en omgifning, som uppenbarligen mycket bra passade för hennes yrke. Den ännu i dag ganska tysta, men efter sänkningen af den förut branta backen nedåt Norrlandsgatan och genom närheten till de nyöppnade trafiklederna mellan öfre Norrmalm och Ladugårdslandet allt mer använda gatan var säkerligen ännu tystare och ensligare under den gustavianska tiden, och spåkvinnan kunde där ganska obemärkt taga emot sina besökande. Härtill bidrog äfven att de öfriga invånarne i mästerkockens hus tyckas nästan ha varit valda med särskild hänsyn till att deras mystiska granne skulle få vara så litet observerad som möjligt. De utgjordes nämligen hufvudsakligen af gamla blinda och lytta fruntimmer, såsom mamsell Britta Ryss, som hade slag i ena sidan, den blinda mamsell Keijser med ofärdiga pigan Stina Eckell m. fl. Kvarteret Jericho, liksom de angränsande kvarteren, beboddes för öfrigt mest af småborgare och ämbetsmän m. fl. tillhörande medelklassen, men saknade ej heller förnämligare invånare. Sålunda bodde i hörnet af Lästmakare- och Regeringsgatorna presidenten, grefve Carl Wilhelm von Diben, och ett stycke längre ner vid sistnämnda gata den
