land förvärfvade käpparna), åtföljd af Håkan, hertigen, Reuterholm och Bonde, omkring alla källrarna, då »den syntes dröja mest i sydväst och söderut i hvalfvet». Den 26 s. m, gräfdes ånyo; baron Bonde stod då på vakt. Den 27 bestreds vakten af Ruuth, Håkan med sina handtlangare gräfde vidare den 28 juli och den 2, 3 och 4 augusti, hvarefter han hemskickades. Den 12 augusti antogs på försök en ny gräfvare vid namn Manthey, men äfven denne kasserades den 17, och i slutet af månaden afstannade arbetena, i det att Ulfvenklou afreste till Carlskrona, där han visserligen ej ämnade uppehålla sig länge, men genom Reuterholms intriger och Ehrensvärds bemedling kommenderades till tjänstgöring vid flottan och fick stanna öfver ett och ett halft år. Under denna hans tvungna frånvaro från hufvudstaden utvecklade sig förhållandena så, att hans biträde och magiska förmåga, säkerligen till hans stora grämelse, ej vidare togos i anspråk för skattgräfningen.
Anledningen till att Ulfvenklou sålunda skildes från ett företag, som han så skickligt hade lyckats intressera hertigen och hans vänner för och om hvars framgångsrika resultat han synes ha varit fullt öfvertygad, låg däri att han fått en motståndare i den öfver hans inflytande hos hertigen afundsjuke Reuterholm. Denne, som eljes i mystiska angelägenheter förefaller att ha varit nästan ännu vridnare än Ulfvenklou själf, hade med oro och förargelse sett den nye profetens växande makt öfver hertigen och framställde därföre en stor del af hans magiska konster och prestationer som humbug och Danviksbedrifter och vann snart både Oxenstierna och Ehrensvärd för denna sin uppfattning.
