Hoppa till innehållet

Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

genom locket, som var försedt med flera hål, utgingo krökta järnstafvar. Rummets väggar voro besatta med spegelglas, genom hvilkas reflektering magnetismen enligt Mesmers lära skulle förstärkas,

I en cirkel kring karet eller baquet'en placerades patienterna och så tätt, att de voro i kontakt med hvarandras knän. Hvar och en höll i handen en af de från baquet'en utgående järnstafvarna. Vanligen var bakom denna första rad en andra och ofta flera rader patienter placerade, hvilka genom att hålla hvarandra i handen bildade slutna kedjor och medelst långa magnetiserade snören voro i beröring med karet. Dessutom voro samtliga patienterna äfven sinsemellan förbundna medelst ett kring hvar och ens lif sig slingrande snöre, för att dymedelst den magnetiska kraften desto lättare skulle öfvergå från den ena till den andra.

I salen rådde ett mystiskt halfdunkel. Örat smektes af ljufva melodier, spelade på harpa och klavér, och under pauserna lät en harmonica höra sina sakta, darrande toner: ett instrument, som Mesmer spelade mästerligt.

Sittande nära bredvid hvarandra, män och kvinnor, och hållande i de mystiska stafvarna från karet och i hvarandras händer, började än den ena, än den andra erfara underliga sensationer och ryckningar, hvilka snart meddelade sig till allesammans. Då inträdde plötsligt Mesmer, iklädd en gredelinfärgad broderad sidendräkt och hållande i handen en järnstaf. Med majestätisk värdighet gick han omkring och beströk patienterna. Inom kort infunno sig de hälsobringande kriserna. Åtskilliga hysteriska anfall uppträdde. Man rusade upp, man grät, man skrattade, man omfamnade hvar-