andra, slog väggarna, fick konvulsioner, rullade sig på golfvet, o. m. d. Den som ej själf åskådat uppträdena i Mesmers salonger — skrifver en samtida — den kan knappast göra sig en föreställning därom. Åskådar man dem åter, så kan man ej annat än förvånas öfver dels den fullkomliga stillhet och ro, hvari somliga äro försänkta, dels ock öfver den våldsamma uppskakning, andra förete. Man ser somliga sympatiskt dragas till hvarandra och kärleksfullt söka hindra hvarandras kriser. Alla äro de blindt undergifna magnetisören. Äro de ock försänkta i skenbar dvala, väckas de ögonblickligt af magnetisörens minsta gest, af hans blotta blick, Ett plötsligt buller uppväcker de förfärligaste konvulsioner.
De som fingo riktigt grufligt hälsosamma kriser, de blefvo inburna i ett angränsande rum, hvars golf och väggar voro beklädda med välstoppade madrasser, så att de utan all skada kunde, bäst de orkade, tillkämpa sig hälsan.»
Huruvida Silfverhielm hade lyckats att i detalj åstadkomma så omfattande och äfven eleganta anstalter som Mesmer, är ovisst, men knappast sannolikt på grund af de vida mindre resurser, som stodo till hans förfogande. Resultatet af magnetiserandet tycks dock ha blifvit ungefär detsamma. Visserligen torde de här ofvan skildrade kriserna ej ha varit så våldsamma i Stockholm som i Paris, beroende därpå att Silfverhielm uppenbarligen vida mindre än Mesmer lade an på de psykiska verkningarna eller att uppjaga patienternas fantasi och använda deras hysteriska förutsättningar. Men de af Gjörwell omtalade fallen visa ju hypnosens kraft, och i de följande brefven framlägger han ytterligare några vittnesbörd om densamma.
