Den 16 januari 1787 meddelade han sålunda hofpredikanten, grefve F. B. von Schwerin, den längre fram i tiden ryktbare riksdagsprosten, att magnetismen året förut gjorde mycken bruit i Stockholm och »att det nu står därhän, om vissa grefvinnors irritabilitet kan i längden kasta vetenskapsakademiens kallsinniga raisonnements öfver ända», och ungefär samtidigt omtalade han för sin gode vän professor J. H. Lidén det stora nöje, som magnetismen beredde honom, men äfven den oro »öfver alla de osammanhängande ting, som här förehafvas» och som han tyckte leda till »en triple-alliance's slutande mellan svedenborgianismen, animaliska magnetismen och alchymisteriet». Han syftar härmed dels på de bekanta bröderna August och Carl Fredrik Nordenskjöld, den förre alkemist och Gustaf III:s guldmakare, den senare svedenborgare och en af ledarne af den år 1786 grundade Filantropiska societeten, dels på baron Göran Ulrik Silfverhielm, magnetisörens kusin både på fädernet och mödernet, ifrig svedenborgare och en äfven i andra hänseenden, åtminstone vid denna tid, rätt konstig individ.
I ett bref till baron K. Lejonhufvud den 24 augusti 1787 är den sistnämnde, som först ämnade blifva präst och därför studerade teologi i Uppsala, men sedan ägnade sig åt den diplomatiska banan, jämte kusinen föremål för följande omnämnande af Gjörwell:
»De bägge såta vännerna, som härleda sina undergörande krafter från Svedenborg och Mesmer, gå här nu uppenbarligen, och som protektion icke lär saknas för dessa nymären, så omtalas ock utan omsvep de illustra herrar och digra ämbetsmän, som ordentligen
