ståndiga mäns föreställningar eller hans eget sunda förnuft, som verkade, men Carl Göran Silfverhielm tycks icke vid utöfvandet af sin magnetiserande verksamhet ha användt någon andeinblandning och han skilde sig följaktligen därigenom på ett fördelaktigt sätt från öfriga samtida magnetisörer. Härom läses i en samtida anteckning:[1] »Han behandlar den animala magnetismen som ett blott physiskt medel, utan att bortblanda dess natur och verkningar med vissa sedan någon tid hos oss gångbara phantasier. Huruvida det verkligen förhöll sig så, lämna vi dock därhän, helst läran om magnetismen då var mycket outbildad och magnetisören därigenom icke kunde undvika åtskilliga misstag eller tillräckligt vara på sin vakt emot bedrägerier å den magnetiserades sida, om han också icke själf var delaktig däri.»
Emellertid måtte Silfverhielm ganska snart ha upphört att hålla baquet eller bedrifva saken mer offentligt eller i större utsträckning. Den Harmoniska societeten synes nämligen redan i början af år 1788 ha fört en tynande tillvaro, och en bidragande orsak härtill var att Silfverhielm, som år 1786 befordrats till kapten vid lifgardet, i januari 1788 erhöll kompani. Enligt Gjörwells meddelande i ett bref till Lidén måste detta »skötas par préference» och hade till följd, att när Gjörwell i början af april begaf sig till Rosenadlerska huset, befanns verkstaden vara öfvergifven af patienter. Men oafsedt Silfverhielms militära tjänstgöring, som hädanefter tog hans tid mer i anspråk, och vintern, hvilken ansågs vara hinderlig för kurerna, bidrog nog
- ↑ Uppfostrings-Sällskapets Allmänna tidning; d. III, 1787.
