Hoppa till innehållet

Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Man må ej undra öfver att vederbörande kände sig obehagligt berörda af dessa och liknande uttalanden om deras förehafvanden och att de svarade med insändare och motbeskyllningar i Stockholms Posten. Stridens vågor gingo högt och filantroperna försvarade sig till en början med skenbar framgång. På det här ofvan omnämnda vädjandet till utlandets akademier och lärde hade de tillfredsställelsen erhålla ett utförligt till baron Carl Göran Silfverhielm adresseradt utlåtande angående den animala magnetismen från den framstående naturforskaren, hofrådet J. L. Boeckmann i Karlsruhe, hvilket publicerades både i Stockholms Posten och i Uppfostrings Sällskapets tidningar och som innehöll fördelaktiga omdömen om magnetiserandet och uppmaning till Silfverhielm att därmed fortsätta. Uppmuntrade häraf, morskade sig magnetismens vänner och vände sig särskildt mot skådespelaren och komediförfattaren Didrik Gabriel Björn, hvars magnetismen förlöjligande pjäs »Det oskyldiga bedrägeriet», de ville hindra uppföras. »En magnetisör» införde för detta ändamål den 30 oktober i Stockholms Posten följande hotfulla tillkännagifvande:

»Man har berättat mig, min Herre, att ni uti den piece, man om lördag skall spela på mindre Kongl. teatern, ärnar nog starkt ridiculisera den Animale magnetismen och dess försvarare; men jag vill råda Er, och det som en vän, att menagera både vetenskapen och dess idkare, så framt ni ej vill exponera Er för en mindre hälsosam magnetisering.»

Men Björn lät ej skrämma sig utan svarade:

»Med tillbörlig aktning för Er, min okände Herre, får jag härmed förklara, att min piece Det oskyldiga