både alkemistiskt guldmakeri och tron på omedelbart umgänge ej blott med de döda utan med Gud själf — omspann icke få, eljes klara andar, och mången charlatan lyckades förblinda äfven upplysta personligheter, äfvensom hur simpla industririddare framträdde och lyckades med mystiska upptåg förvända synen och innästla sig hos de maktägande: en undergörare som Gassner, en andebesvärjare som Schröpfer, en alkemist och diamantförfärdigare som Saint Germain, en Saint Maur, en Casanova, framför allt en Joseph Balsamo, sicilianaren, hvilken under namn af Cagliostro uppträdde såsom 'Storcophta', såsom det egyptiska frimureriets bedräglige apostel, först i Kurland, sedan vid Marie Antoinettes hof. Naturvetenskap, filosofi, andeskåderi, religiöst svärmeri, magiska experiment, mysticism rördes ihop, och det ställdes icke ringa anspråk på de invigdes kritik och förmåga att särskilja agnar och hvete. Dessa 'sekter' omfattade också både ärligt troende och bedragare.»
Emellertid finnes det inför nämnda fakta knappast någon anledning för oss, 1900-talets stockholmare, att i upplysningshänseende sätta oss på några höga hästar, ty åtskilliga af den gustavianska vidskepelsens yttringar äga sin fulla motsvarighet eller åtminstone flera analogier i våra dagar. Många af våra talrika ordenssamfund fortlefva ju i de gamla formerna, med granna dekorationer, högtidliga ceremonier och parentationer, och flera ibland dem sitta, säges det, alltjämt inne med den »högsta visheten». Spådomsväsendet florerar lika rikt som under tredje Gustafs dagar, och om det moderna Stockholm måhända ej äger nägon så ryktbar sibylla som mamsell Arfvidsson, så synes anledningen
