direkt angifvas som »historiska», äro värda ett närmare skärskådande. Vi skola också längre fram visa, hur särskildt de lokala upplysningarna ej låta förena sig med hvad man enligt uppgifter från andra håll kan sluta sig till angående mamsell Arfvidssons bostad m. m. Fastän Crusenstolpe för sina skildringar utan tvifvel hade att tillgå äfven muntliga berättelser af med de skildrade händelserna samtidigt lefvande personer, äro nämligen hans meddelanden emellanåt otillförlitliga. Man äger därföre anledning att med något misstroende upptaga äfven hans skildring af Gustaf II:s andra sammanträffande med mamsell Arfvidsson. Detta är i afseende på tidpunkten förlagdt till nyåret 1792 och inledes med efterföljande i afseende på den mystiska miljön förträffligt gjorda men knappast verklighetstrogna beskrifning:
»Ett rum i form af en grotta, tak och väggar beklädda med mossa; jordgolf utan brädfodring; i bakgrunden en afbruten stenpelare; öfverst sitta ett par kuttrande dufvor; på pelaren hänger en gongong af koppar och i det hvälfda taket på en repstump en lampa af järn med tre brinnande vekar; midt på golfvet en krets af symmetriskt ordnade klapperstenar och benknotor, och inom denna en brasa af ceder och aloë, från hvilken en brokig låga flammar, uppfyllande rummet med en välluktande rök; öfver brasan en hög brandring, på hvilken en kaffepanna af mässing sjuder; nära intill en liten stol af hyflad men omålad ek på tre fötter, men utan karm eller ryggstöd; bredvid hvardera stolsfoten hvila, tysta och orörliga, en svart pudelhund, utan tecken, en rödbrun katta med grå stjärna i pannan och en krithvit kanin; framför tre-
