foten ligger ett oslipadt granitblock, hvars horisontala yta tjänar till bord, och på detta befinnes en stor, genomskinlig kopp af slätt, hvitt, äkta porslin.
Mamsell Arfvidsson, sittande på trefoten, sträcker ut handen, lyfter pannan af elden, häller en tjock, brun kaffemörja i koppen och skakar den med ena handen, under det hon med den andra sätter kannan på sitt förra ställe.
Gustaf III, med spänd uppmärksamhet, står lutad öfver koppen, stödande bägge händerna på granitblocket.»
Den härefter följande skildringen af själfva spådomsscenen lyder sålunda:
»Mamsell Arfvidsson med hänförelse och hög röst: — Det doftar starkt ur mysteriernas örtagård… men lukten är hotande: den hvita narcissen och den holländska nejlikan blanda sin ånga… (stirrar i koppen och skakar den ytterligare) riddarsporren och stjufmorsblomman och strax därbredvid grenen af en rönn… det bådar icke godt…. (hvälfver om koppen, så att mörjan rinner ned på golfvet och slår i nytt ur kannan).
Gustaf: — Och hvad betyda de växter, dem ni nu sett i koppen?
Mamsell Arfvidsson: — Den hvita narcissen ropar till oss: 'Hur kan du vara så grym?' och den holländska nejlikan: 'Uppblås dig ej så, du kunde lätt spricka!' Riddarsporren visar, 'att den nordiska troheten finnes icke mer'; stjufmorsblomman kvider: 'Hvarför gläder du dig åt kvalen i mitt hjärta?' och rönngrenen förmanar, 'att icke bäfva när lifvet stormar'.
— Och hvad ser ni vidare? frågade Gustaf otålig.
— Icke just mycket, men också ingenting olycks-
