rättade häfda-byte, med Brodren Hertig Erich, i Lödese 1315. (Rimkr. 2 Del. p. 8).
I en gammal handskrift skall finnas anteknat, att Stockholms Slott afbrunnit 1330[1].
§. 2.
Under de Nordiske Rikens förening, då Sverige ansågs, nästan som ett erröfradt land under Danmark; har Slottet, med Hufvudstaden och hela Riket delat ett lika öde; att vara missvårdadt af främmande Konungar.
Af några gamla handlingar finnes, att Slottet i Carl Karlssons och Sten Sture den älldres tid, blifvit utvidgadt och med nya tillbyggnader försedt. Under partie-striden emellan Carl Knutsson, såsom Riksmarsk, och Erich Puke, om företrädet att Riket förestå, i den afvekne K. Erichs ställe; berättar Rimkr., att Puken måtte lämna Slottet eller Adelhuset ifrån sig, till Riksmarsken; då Drotzen Christ. Nilsson (Wasa) annammade förborgen. Både Slottet och förborgen voro då i det försvarsstånd, att de af tvänne särskildte partier kunde innehafvas, och det ena af det andra, såsom särskilte Fästningar, tvingas och i lydnad hållas. Om Slottet heter det då: att det var så fast, att det med härsmagt, till den tiden, alldrig blifvit intagit, ehuru hårdt det belägrat varit; men hungren, en fiende innom murarne, tvingade Puken att dagtinga[2].
Stockholms Slott innehades på K. Carl Knutssons vägnar, af Arendt Bengtsson Ulf och Olof Drake 1457, då det belägrades af Erke-Biskop Jöns. Desse Höfvitsmän måste omsider capitule-
