ingen måtto förminskat Stadens rättighet, och af ligge- eller uppehålds-ordningen, aldrig njutit en pennings värde. m. m. (Dantzig die Georgii Martyris 1457. St. R. Kr. p. 209). Efter Carls flyckt 1457, ankom Christian I. med en Krigsmagt för Stockholm, och blef genom stemplingar, antagen till Konung. Sedan fallskheten emot Fäderneslandet, drabbat Erke Biskop Jöns, och han af den Konung han hyllat, blifvit förd till Danmark; blef Stockholm åter belägrat, af Biskop Kettil i Linköping, att utkräfva sin förmans och slägtinges frihet. Carl VIII. trädde åter till regeringen 1464, då Erke Biskop Jöns lössläptes ur fängelset, för att å nyo bereda hans fall. Carl, öfvervunnen i ett slag vid Stockholm, nedlade åter spiran; och änteligen 3:dje gången, i sitt Konungsliga ämbete instäld, 1466, afled han 1470 och begrofs jämte Magnus Ladulås i Gråmunkeholms Kyrkan.
Stockholms Stad var i dessa bullersamma tider, altid så ansedd; att ingen inkräcktare trodde sig äga Riket, utan att äga Hufvudstaden; och åter, att då man hade intagit Stockholm, var hela landet en lätt erröfring.
När Christian hade förnummit Sten Stures utnämnande till Riks-Föreståndare; kom han med en Flotta af 70 Skepp, d. 20 Julii 1471, till Stockholm, landsteg på Norremalm och uppslog sitt läger på Brunkeberg. Angripen af Sturen, slagen och sårad, flydde han åter till Danmark.
Hans Son K. Hans trängde sig till thronen, emot Svenska Folkets villja, genom bedrägeliga försäkringar och fagra löften, dem han aldrig
