hågan för en annalkande fiende, föranledde till deras ödeläggande. Carl Knutsson förböd, i så fredlösa tider, Malmarnes bebyggande med bättre och fastare hus 1455. Innan han 1457 flydde ur Riket, lät Han afbränna både Södra och Norra Malmen, att hindra Stadens belägring af Erke-Biskop Jöns Bengtsson, och 1502, d. 12 Maji, tände Stockholms boerne eld, på Malmarne för K. Hanses befarade ankomst.
2. §.
Vid K. Gustaf I:s lyckeliga intåg i Stockholm d. 23. Junii 1523, fann Han icke Stockholm i det tillstånd, som då han sist hade lämnadt det. Södermalm hade utom sina Capell intet bebodt hus[1], och med grämelse såg Han sin Hufvudstads förfall och att den samma var nästan utblottad på Invånare.
Att Malmen sent och långsamt blifvit bebyggd och bebodd, inhämtas med nog säkerhet, af Stadens älldre räkenskaper. Uti 1:sta Del. 9 Cap. om folkmängden och husens antal i Stockholm, är ett sammandrag intagit, af mantalet och hushållen på Södermalm; och finnes deraf, att hushållen bestego sig 1517, till ett antal af 17, som betalade Skottpenningar; 1518 och 1519 allenast till 7, och under belägringen 1520 endast till 4, samt de följande åren, till och med 1525 upptages för Södermalm intet hushåll, som betalat Skot, eller Skatt till Staden. Af senare räkenskaper åter finnes, uti 1550 års tomtebok, 13 tomter på Södermalm upräknade, som betalade hus och tomtören 90 mark och 5 öre, och Skotp:gr betalades samma år af 16 Borgare derstädes. År 1558 betalade 23 Malmboer Skotp:gr 15 m. 7 öre; 1561 tomtören
- ↑ Murberg l. c. p. 118.
