och broarne 1662, vid hvilken tid Järnvågen började flyttas från gamla Våghus-tomten vid Skeppsbron, der sedermera nedersta delen af Bancohuset, blifvit byggdt. Denna nya bro öfver Järngrafven, som den efter Järnvågens flyttning kallades, nämnes i K. brefvet 1684, bland Stadens under händer varande byggnader. Att den då icke blifvit företagen, ehuru påtänkt, inhämtas deraf att bron besigtigades 1687 och befanns så bofällig, att den skulle påföljande vår, understödjas med pelare. Stenmuren i Järngrafven på Södermalms sidan, lutade ock till fall[1].
År 1695 ansågs nya brobyggnaden öfver Järngrafven så högst nödvändig att strax företagas, efter den nya dessein, som Kammarherrren Tessin approberat; emedan den gamla var så förfallen, att ingen utan osäkerhet kunde fara deröfver. Kostnaden dertill upgafs till 5000 D. S:mt[2]. Då lär bron fådt den solidare byggnad den nu äger. De derunder updragne hvalf, skola vara med Kopparbleck försedde, under stenläggningen.
Östra Järnbron vid saltsjön, uppbyggdes af då varande Rådman Kjerrman, under entreprenade för 200,000 D. S:mt, enligt Öfver-Intendentens ritning, af K. Maj:t gillad d. 9 Maji 1749[3]. Genom hvalfven under bron, utbäres det järn som skall exporteras. Det inlastades förut derifrån i de vid strandbryggan liggande skepp; men sedan den inrättning år 1795 vidtogs, att järnet med Stadens Nummer-båtar skulle transporteras till de på redden liggande fartyg, och större poster deraf, på en gång blefvo utburne, än som kunde för dagen afföras; så blef vid ändan af bron åt Stadsgården
