skick, att flere gångar på Rådhuset i Stockholm, tillsades: att de som förde inländskt gods utaf Riket, skulle ock föra godt gods in uti Riket; och de som införde sten, sand och barlast, skulle ock föra sådant ut igän[1].
Att förenämde förbud uti Norrländska Städernes Utrikes Handel, icke lärer blifvit så noga efterlefvat, kan intagas af K. Johans ytterligare förordnande och förklaring 1589; att alla Köpstäder Nordan för Gefle, på Västra; och Nordan för Björneborg på Östra botten, anten de nu byggde voro, eller framdeles byggas kunde; icke skulle hafva någon Seglation till Utrikes orter; utan föra deras varor till Stockholm, eller andra Inrikes Städer, hvarunder innefattades både Svenske, Finske, Lifländske och Ryske, som under Sveriges Krona lydde. Dervid anfördes såsom skäl, att förbudne skinvaror, ej skulle undanstickas och att hindra främmandes Handel i Norrlanden. (K. Johans Ö. b. d. 5 Mart. 1589).
Oacktadt hvad K. Sigismunds Privilegier för Stockh. Stad 1594, innehöll, om Norrländska Städernes inskränkta Handels-rättigheter, till förmån för Stockholm; föruntes dock i Handels-Ordinantien af samma år, icke allenast Uppstäderne i Mälaren, fritt segla med deras egna skepp, igenom Söderström, hvart de ville; utan att i Stockholm blifva hindrade eller platsade; utan Gefle fick ock tillstånd, att segla Utrikes med sina skepp och oförbudne varor; men främmande förböds att segla dit. Samma rättighet föruntes och Hudviksvald och Hernösand. Till de gamla laga hamnar i Norrbotten, måtte alla Sjöstäder i Riket segla; men Stockholm, Gefle och Öregrund, till Väster-Norrländske Hamnarne och Mustasari, nu Vasa.
- ↑ Tänke-bok d. 10 Apr. 1592, f. 2.
