ifrån obehindrat åter hämta, Spannemål, lin, hampa, samt hampe- och linfrö, såsom ortens oumgängeligaste varor. Björneborgs Stad, såsom den enda i ett vidsträckt län, med tillgång på exporter, tillades då Stapelrätt; med villkor som för de öfrige Bottniste Städer, utstakades. I Österbotten som innefattar ett land, af snart 60 mils längd, tillstyrkte då R:s Ständer; trenne Stapel-Städer; en i Västerbotten och en i Väster-Norrlands län, hvilka län, väl utgöra en större längd, än Österbotten, men äga mindre exporter; dock att Utländske fartyg, icke skulle äga rätt, att i dessa Städers hamnar, inlöpa och der Handel idka. Dertill utsågs då Vasa med Kaskö till Stapelplats, gamla Carleby och Uleåborg, i Österbotten; Luleå i Västerbotten, och Hernösand i Väster-Norrlands län. Hvarom vidare underrättelse kan inhämtas af K. br. d. 3 Decemb. 1765, samt de under samma Riksdag tryckte handlingar, rörande detta mål.
Till gynnande af Stockholms Handels-rörelse, framför alla andra Städers, kan ock här tilläggas, såsom ett vedermäle; den uti Stadens Privilegier 1594, instälte öfver-skeppning af varor, vid Södertelge.
Denna gamla och tills Handel väl belägne Stad, emellan hafvet och mälaren, som af ållder ägt Stapelrätt, hade en beqväm hamn ⅛ mil ifrån Staden, hvarifrån med en vind, kan seglas till Landsort; och var således för Utrikes Sjöfart, mera tjenlig och förmånlig, än sjelfva Stockholm. Men sedan den så kallade olaga utskeppning, som skedde i Telge, ansågs lända Hufvud-Staden, den förnämsta i Riket, till fördärf: så blef ytterligare förbudet, att hvarken inländsk eller främmande, fick vidare något gods derstädes, ut- eller inskeppa; Borgare i Staden dock undantagne, om de något
