eget gods hade, att utföra. (K. Carl IX br. dat. Norrköping d. 25 Mart 1604). Igenom detta förordnande blef all Handel och rörelse småningom instäld, och den förut nyttjade farleden, till Stadens hamn, vid Ägelstadvik och sundet vid Lina så uppgrundat och obrukbart, att all Sjöfart derifrån förbjuder sig sjelf.
Om denna Segelfarts början förmäler Rimkrönikan, att Engelbreht 1435, vid Telge begynte att gräfva:
”Han mente att göra en graf sva djup,
”Att man skulle fara med skepp derut”[1].
Riksens Ständer faststälte väl vid 1761 års Riksdag, att Canalen emellan Mälaren och Saltsjön derstädes, skulle upptagas; men derå hade dock ingen verkställighet följt 1765. I början af 1770-talet, befalltes Major Engelhardt, att efter förrättade mätningar och afvägningar, författa behörig Charta, öfver denna Canal-gräfning; som utom någon muddring, utgjorde omkring 1000 famnars längd, och fordrade i anseende till den varande obetydeliga skillnad, emellan Mälaren och Saltsjö-vattnets högd, blott en enda Sluss. Uppå Landshöfdingen Gr. Gyllenborgs hemställan, bifölls 1780, denna tillärnade canals öppnande och fortsättande, ifrån det afloppsdike, som vid samma års vattuflod blef upptagit, genom sjön Mahrn, som efter då uppgjorde förslag, skulle komma att kosta 30,000 R:dr, hvartill medel Subscriberades. Hela anstalten blef dock ytterligare instäld, i anseende till de skäl, som deremot anfördes, nämligen, att en således öppnad väg till Mälaren och Stockholm, kunde bliva vådelig, i anseende till Hufvud-Stadens säkerhet och försvar; vattnet i Mälaren kunde derigenom blifva så lågt och nedsänkt, att Stockholms Sluss
- ↑ R. Kr. p. 214.
