12000 skeppund i tackjärn, stål och stångjärn[1]. De tider äro ock lyckeligen förbi, då man till bedrägeriets hämmande; vid osmunds-järnets utskeppning, nödgades förordna, att det skulle utslås till stångjärn och Borgerskapet i Städerne, dertill låta uppbygga hamrar, (Norrk. beslut 1604); och då skattejärnet i Nerike, Wästergöthland och Vermeland, utgjorde i värde vid pass 7700 d:r. (Carl IX. Testam. 1605). Nu åligger det icke mera Riksens Ständers vårdnad, att utsätta saltpriset (1533); att skicka deputerade till Tyskland efter spannemål, (Riksdagsbeslut. 1544), eller förbjuda införslen af svaflade och blandade viner, hvaraf ofrugtsamhet och oboteliga sjukdomar förorsakades; (R. Dags Besl. 1568). Men att här följa alla de skiften, Handels-författningarne från älldre tider undergått, är icke ändamålet för detta utkast, som egenteligen angår Stockholms Handel. Hvad Gr. Jacob De la Gardie, uti åtskillige puncter, till dess broders, Riks-Cantz. betänkande uppgifvit, strax efter K. Gustaf Adolphs död, eller 1633, rörande tillståndet i Stockholm; må här intagas hvad han i 15 moment. anfört: ”Efter våra Städer i Sverige, skrifver han, äro alle i aftagande, och i synnerhet Stockholm utarmat, huru de skola bringas till flor igän och komma till Handel. Och hvar Compagnien komma i svang (Koppar- och Skepps-Compagn.), om då icke således skulle kunna ordineras, att Borgerskapet af dem, kunna hafva någon näring. Och om icke skråerne, skulle afskaffas; undantagandes Guldsmederne och Ballberarne”[2].
Handelns tillstånd i Stockholm, på 1660-talet, kan någorlunda deraf dömmas, att Köpmän,
