sta gången antagit och som ett ordenteligt Handayrke gilladt och stadfästadt; hvarigenom mycket oskick till Handtverkeriernes förfång och obestånd befrämjades. Sedan förberörde inrättningar, liksom af sig sjelfve aftynat och Skrå-Ämbeterne någorlunda börjat hämta krafter igän; vidtogs angående Fuskeriernes hämmande, d. 24 Mart. 1683, den författning, att Gardes Soldater som lärdt Handtverk och åstundade att idka det samma, skulle mot betalning arbeta hos Ämbets-Mästare; hvilket uti ett förnyadt förordnande 1693 stadfästades, i anseende till åtskilliga Militie-betjente uti Garnizonerne, så af Amiralitetet, som andre hvilka under Amiralitetet sortera. På Städernes anförde besvär 1719, att desse förordningar icke efterlefdes; svarades att K. M. emot Resolutionen d. 7 Feb. 1718 icke kunde så alldeles betaga dem af Krigsfolket, som något Handtverk lärdt, att derigenom förtjena sin föda; dock skulle de ej få hålla Gesäller eller Läropoikar, och skulle de jämväl erlägga, ett skäligt Contingent, till Borgerskapets understöd i den allmänna Contributionen. Detta anses nu såsom det andra kraftiga insteg, som oskickligheten i Handaslögderne vannt och med lag stadfästades.
Den oblida fördom emot Skrå-Handtverkerierne, som allt ifrån Regements-förändringens början, visat sig, igenom Fri-Mästare-Systemens vidtagande, blef ändteligen af förfarenheten vederlagd och undanröjd, igenom en förordning 1731. Orden äro derutinnan märkelige: att förfarenheten vist, att Handtverkeriernes uppkomst och förkofring, som varit ändamålet af 1724 års förordning om Frimästerskap, dymedelst ej fått att erhållas; hvarföre K. M. så i anseende dertill, som de flere af R. Ständer vid den då nyligen öfverståndne Riksdagen, andragne skäl och omständigheter, i nåder
