bankdirektören, ”hysa ett så långvarigt hat? Betänk dock, att min far inte gjorde annat än hvad han hade rätt till. Det var herr Jungkrona som begått en dålig handling.”
”Visserligen, men kalla mig inte för annat än Samuelson. Jag är lyckligtvis glömd. Inte en enda mer än hr bankdirektören vet hvad jag egentligen heter. Anrep har till och med ansett ätten vara utgången. Låt den vara så ... ja, det är ju inte kristligt att hata, men ... nå, så fick jag höra, att gamle Östholm slutligen varit liksom mindre redig. Jag förstod mycket väl huru det hängde ihop och att det varit bara samvetskval öfver att ha gjort mig olycklig. Uppriktigt sagdt, så fann jag det alldeles som det borde vara, men inte var det tillräckligt ... Nu, herr bankdirektör, kommer jag till det svåraste i den här bekännelsen, men jag vill vara uppriktig och erkänna altsammans: gamle Östholm hade en son, hörde jag, och den ville jag bra gärna komma åt både för min egen skull och för min stackars fars och min olyckliga systers ...”
”Ville ni komma åt mig för er systers skull?” utropade bankdirektören. ”Det var dock något starkt. Hvem hade bragt henne i olycka? Var det inte ni själf? Och dess utom skulle jag kunna säga er, att stackars fröken Jungkrona fick hjälp just af ... nå, det kan vara det samma.”
”Hm, ja så! ... Ja, jag bar mig kanske inte rätt åt. Men, herr bankdirektör, ni var son till den omänsklige Östholm, ursäkta öppenhjärtigheten, och det var alldeles nog, tyckte jag ... jag säger tyckte,
