Nå, ni kan ha goda nationalekonomiska studier eller estetiska må hända.”
Petrén stod mållös af förundran öfver sådana fordringar.
”Ni är väl åtminstone fullkomligt hemma i tyska, franska och engelska samt läser spanska och italienska och kan fort och noggrant öfversätta från dessa språk ... Inte det häller! Ja då vet jag inte, hur ni skall kunna få plats i en tidning i Stockholm. Behandlar ni däremot utländska språk som vore de alla ert modersmål, kan skrifva politiska, nationalekonomiska och estetiska artiklar på rak arm och när som hälst, dag eller natt, i hvilken riktning man begär, kan ni möjligtvis, om ni ej har alt för brådtom, få anställning som volontär eller extra ordinarie i en tidning. Efter flitig tjänstgöring tio eller tolf timmar om dygnet och utan att frukta för nattarbete, kan ni, i fall ni har god tur, efter fem eller sex år få betaldt för ert arbete, och det hela hundra kronor i månaden, min sann inte att förakta i vår tid.”
Petrén hade fått sitt mål igen af ädel förtrytelse öfver de oblyga anspråken och förklarade, att han ej kände till något af alt det som redaktionssekreteraren uppräknat.
”Kanske ni har kvicka referentegenskaper, kan sitta flera timmar å rad, äfven nattetid, på riksdagsläktaren i tjugufem graders hetta och anteckna hvad som talas i kammaren?”
Det ville Petrén nog försöka, men han vore
