icke snabbskrifvare och hade aldrig försökt referera.
”Det måste man vara fullt hemma uti”, förklarade sekreteraren, ”om man skall få försöka sig med en sådan befattning.”
”Möjligtvis”, fortfor den välvillige mannen hvilken tycktes på alla möjliga sätt söka att hjälpa den stackars Petrén, ”har ni fallenhet för polis och kan vara en god reporter, en flink notisjägare, gå omkring i staden och snappa upp nyheter, blanda sig i folksamlingar och lura sig till notiser, gå hem till framstående personer och fråga ut dem, interviewa och spionera och kalkylera hvad allmänheten tycker mest om.”
Petrén hade fått ett nytt anfall af mållöshet.
”Nå, då kan ni väl åtminstone skrifva kåserier?” utbrast redaktionssekreteraren, något otålig öfver den sökandes fullkomliga brist på alla tidningsmannaegenskaper. ”Det kan hela världen.”
Ja, det var just hvad Petrén önskade visa. Kåserier ville han skrifva. Han hade redan skrifvit ett, det olyckliga manuskriptet som han aldrig fått till baka. Kunde han bara få igen det, skulle redaktionssekreteraren nog se hvad han dugde till.
”Tänk inte på manuskriptet!” sade sekreteraren. ”Det får ni aldrig mera se ... Men det är skada, att här i tidningen finnas minst tio kåsörer.”
”Således har jag rakt inte något hopp?” utbrast Petrén med tårar i ögonen.
