”Ty värr inte!” förklarade redaktionssekreteraren.
Den arme f. d. kronofogdeskrifvaren ödmjukade sig för stora och små tidningsredaktörer, men lyckades icke få någon anställning. Han sprang gata upp och ned för att få ämne till några notiser, men förstod icke att använda hvad han såg och hörde, förekoms ofta af raska stockholmare och vilseleddes ej sällan.
Aldrig kunde han ha förestält sig yrket så svårt. En dag hade han ändtligen fått tag i en riktigt fin nyhet, tyckte han, och satte den på papperet både fort och omsorgsfullt samt ilade till en af de stora tidningarna.
Man tog emot notisen och förklarade mycket välvilligt, att den skulle få plats i bladet. Den behöfde endast skrifvas om, men det skulle redaktionen åtaga sig.
”Men det är väl någon ... någon afgift?” stammade Petrén och väntade på sin belöning.
”Nej bevars”, svarades mycket höfligt, ”sådant här bruka vi ta in alldeles gratis”, och så försvann redaktionsmedlemmen.
En dag tog Petrén mod till sig, sprang icke efter nyheter, utan stannade hemma och skref ett kåseri, men han vågade icke lemna det till någon tidning af fruktan att det skulle dela dess föregångares öde. Han bjöd det i stället till en förläggare och lofvade att lemna flera rätt snart, så att de kunde samlas till en bok.
”Hvad bjuder herr förläggaren för sådant?”
”Bjuder!”
