Förläggaren log försmädligt.
”Vill ni betala papper och tryckningskostnader samt garantera mig tretiotre procent af bruttoinkomsten, skola vi se hvad vi kunna göra.”
Författaren ryckte manuskriptet till sig och skyndade till en annan förläggare.
”Petrén! ... Hvarför har ni tagit en så dum pseudonym?” frågade den förläggaren.
”Det är inte någon pseudonym”, förklarade författaren. ”Det är mitt verkliga namn.”
”Inte lockande”, försäkrade förläggaren. ”Hitta på något annat.”
Manuskriptet vandrade från förläggare till förläggare och återvände slutligen till Didrik Ficksgränd.
Det var icke stor glädje nu mera i det lilla kyffet. Petréns hustru hade i det längsta sökt hålla modet uppe och dagligen uppmuntrat mannen. Nu började äfven hon se bekymrad ut. Af den store, liflige staden med alla hans märkvärdiga egendomligheter hade hon sett föga mer än de smutsiga murarne i gränden. Några gånger hade hon visserligen gått Vesterlånggatan i ända och beundrat de lockande varorna innanför bodfönstrens spegelrutor, men slutligen kändes det som ett hånande nöje att blott få se på alt detta och icke kunna köpa ens ett enda litet sidenband.
Hon var hjärtängslig för hvarje utgift, om än aldrig så obetydlig, ty den lilla kassa de hade haft med sig var för länge sedan försvunnen. Petréns ur och hustruns få och föga dyrbara
