nipper, kära minnen från hembygden, hade småningom vandrat till pantbanken vid Brända Tomten, och slutligen hade bankdirektören vägrat att lemna något lån på en brosch af sämre gul metall för hvilken Petrén dock hos en af Stockholms få ännu kvarlefvande enskilde pantlånare sedermera lyckats låna ett par kronor, men mot orimligt hög procent, hvars belopp genast afdrogs och minskade den kontanta lånesumman med hälften.
En afton hade familjen, efter långt uppehåll, åter gått till Norrbro för att muntra upp sig med musiken från Strömparterren. Men det var slut med musiken. Strömparterren var stängd. Det var höst.
”Redan!” utbrast fru Petrén, bedröfvad öfver att icke ha fått njuta af sommaren.
Det sommarglada Stockholm hade familjen Petrén aldrig lärt känna. Modern hade icke vågat släppa ut barnen ensamma. Själf hade hon aldrig tid, slutligen ej häller lust. Ofelia gret och Horatio tjöt dagen i ända. Petrén kunde under sådant oväsen omöjligt arbeta, äfven om han för öfrigt haft förmåga dertill. Men oaktadt alla försök att tysta barnen, uttryckte de oupphörligt sitt högljudda missnöje. De längtade efter sol och grönska, men genom de skumma fönsterrutorna, mot hvilka de tryckte sina små ansigten, sågo de i den grådaskiga gränddagern intet annat än de smutsiga husväggarne midt emot med de söndriga fönsterrutorna och trasorna stoppade i hålen. De hörde icke något fågelkvitter,
