”Hvarför tycker ni mest om Guy de Maupassant?” frågade en af fru Almans estetiska vänner som kommit på besök och funnit henne drömmande med ’La main gauche’ i skötet. ”Är det för hans stil? Den är verkligen utmärkt.”
”Ja, den är märkvärdig, men hans människokännedom är ännu märkvärdigare. Jag njuter i synnerhet af hans småskildringar och den säkerhet hvarmed han i dem i några få drag kännetecknar kvinnan. Det är pessimism, det kan ej nekas, men den pessimismen är just hänförande, det moderna framåtskridandet och det ungdomsfriska. Inte är han artig mot oss damer, men ...”
”Men han är så mycket uppriktigare, vill ni kanske säga.”
”Ja, jag tillstår det. Hvarför göra oss bättre än vi verkligen äro? Om jag ville skrifva — åh, jag har nog tänkt försöka, men funnit det vara illa använd tid — skulle jag skildra vårt stockholmslif alldeles som Maupassant skildrar det parisiska eller franska i allmänhet.”
”Och det tror ni vore en sann skildring?”
”Hvarför inte?”
”Nej, lika litet sann som Maupassants skildringar motsvara det verkliga lifvet i Frankrike. Ingen kan förtala fransmännen värre än fransmännen själfva. Det har blifvit en modesak för deras författare. Det franska modet behöfva vi inte införa här och tillämpa på våra förhållanden.”
”Ah, ni är då riktigt pedantisk.”
Var det behagsjuka eller uppriktighet hos fru Alman? Det kom den estetiska vännen icke
