under fund med. Men hon var känd som ett högst aktningsvärdt fruntimmer, och det fans personer som trodde sig mycket väl ha reda på de Almanska familjeförhållandena, och de påstodo, att frun till och med älskade sin man. Detta kunde visserligen förefalla besynnerligt, då de jämförde den unga, vackra och kvicka Clementine Alman med den icke unge, alt annat än vackre och åt minstone icke i sällskapslifvet synnerligen angenäme Peter Alman, men man kunde ej häller bevisa motsatsen, och därför mottogs påståendet om just icke som en trosartikel, dock som en ingalunda alldeles oantaglig förmodan.
Skvallret hade nog försökt att göra den unga behagliga kvinnan misstänkt, men hade aldrig lyckats. Ingen kunde tala illa om henne, och den fina sällskapsvärlden stod henne öppen icke blott på basarerne och i välgörenhetskomitéerna, utan äfven i mycket intimare kretsar.
”Det är för Alman har pengar”, sade några.
”För hans präktiga middagar”, tillade andra.
Men det var också alt hvad man kunde anföra som förklenande orsaker. Fru Alman fortfor att deltaga i hufvudstadens bästa sällskapslif, att idka välgörenhet och beundra Guy de Maupassant, när hon satt ensam och sysslolös i sitt rika hem med utsigt åt den vackra parken.
Då njöt hon af alla de nedrigheter som den franske författaren uti ett hänförande språk, med kvickhetens finaste vapen och med den mest förledande älskvärdhet obarmhärtigt öser öfver kvinnokönet, detta, enligt hans åsigt eller genom
