hans begär att förvränga sakförhållandena, obotligt fördärfvade slägte, innefattningen af alt hvad förräderi och trolöshet heter, ett jordens olycksaliga pestämne.
Trodde fru Alman verkligen på sannfärdigheten i alla dessa tjusande och fördömande skildringar? Ja, hon hade sett ett par exempel på kvinligt förräderi, under det hon icke tänkte på alla de prof på motsatsen till hvilka hon varit vittne. De voro så alldagliga, att hon förbisåg dem. Och så dömde hon efter de få undantagen. Själf var hon sysslolös och begifven på nöjen, ärbar, men fåfäng. Hvem viste hvad hon själf kunde en gång taga sig till? Det var en fråga som hon mången gång framkastade i sitt stilla sinne. Hon vågade ej svara därpå, men hon läste om och om igen de berättelser i t. ex. La main gauche som i de svartaste färger skildra kvinnans, aldrig männens otrohet. Det föll henne aldrig in att ens inför sig själf göra en gensaga mot den partiska obilligheten i dessa framställningar som under den mest tjusande yta dölja den fräckaste grofhet.
En afton var stor bjudning hos herr och fru Alman. Disponenten själf deltog i samtalen i salongen, sedan han ordnat spelborden i sina egna rum. Underhållande var han icke, men utmärkt artig, en synnerligt älskvärd värd.
”Hvem är det där vackra fruntimret där i kåsösen?” tillfrågades värden af en bland gästerna.
”Friherrinnan Bergenrot, en af våra literära
