häftigaste sinnesrörelse, efter hvad kammarjungfrun, som stannat utanför den halföppna dörren, snart omtalade för det öfriga tjänstfolket. Men hvad som vardt resultatet af den främmande kvinnans besök, det hade kammarjungfrun icke kunnat uppfatta. Kvinnan hade aflägsnat sig.
Grefvinnan gick oroligt fram och till baka i sin våning och kastade då och då en blick på ett gulnadt, tillskrynkladt papper. Hon hade gifvit sträng tillsägelse, att hon icke toge emot någon annan än markisen, men denne hördes icke af på hela dagen hvilket föreföll grefvinnan högst besynnerligt, rent af oförklarligt.
Dagen därpå infann markisen sig redan tidigt på förmiddagen, en ovanlig timme för besök. Han såg mycket blek och trött ut.
Grefvinnan kastade en forskande blick på honom. Han undvek att se henne i ansigtet. Hon frågade, om han vore sjuk.
Nej, han förklarade sig vara fullkomligt frisk. Verkliga förhållandet var, att han ett helt dygn suttit vid spelbordet. På många omvägar och under de mest klingande smekord erkände han, att han förlorat en betydlig penningsumma samt att det vore endast hans adorata, hans bellissima Giacomina som kunde rädda honom från vanheder.
”Gifve gud, att det vore endast en spelskuld!” utropade grefvinnan lidelsefullt och såg åter forskande i markisens ansigte.
”Hvad menar carina mia?” frågade markisen oroligt, men med det mest smekande uttryck.
”Francesca!” utropade grefvinnan och såg
