åter på sin fästman, men denna gång ej blott forskande, utan äfven hotande.
”Franc...”
Markisen fick ej ut namnet. Han sökte se frågande ut, men blekheten vardt förfärlig, och de vackra ögonen hade förlorat sin glans.
”Herr Nobilini eller Nolini eller hvad ni heter ... er ... er hustru har varit här.”
”Hustru!”
Ögonen glänste åter, men den gången af en vild glans. Så upphof han ett högt skratt, ett riktigt rått skratt, och frågade hvad det vore för underligt skämt.
Mera kunde den på lur stående kammarjungfrun icke uppfatta. Dörren hade hastigt tillslutits, och då den efter en lång stund åter öppnades, hördes ett ”bandit” kastas efter markisen som med stor hast aflägsnade sig.
”Herre, min skapare! Markisen är en bandit, en italiensk röfvaranförare!” omtalade kammarjungfrun för betjänten, kokerskan och kusken. ”Se efter, att ingenting af silfret är borta. Stackars, stackars, vår beskedliga grefvinna! Jag undrar, om han tagit hennes juveler.”
Dagen därpå talades allmänt i staden om, att markis Nobilini vore en italiensk stråtröfvare, en förrymd galerslaf, ett vidunder.
”Det är nog Fra Diavolo”, sade en romantisk fröken som fann hela historien utmärkt intressant, och hennes förmodan växte till fullkomlig visshet sedan den hunnit sprida sig i Stockholm.
