drägt. Han bar icke något annat österländskt utmärkande än sin röda fez.
Fru Holm kände sina kinder färgas af glädjens rodnad. Hon neg och neg och sökte tilldraga sig paschans uppmärksamhet, men han såg bara på sfinxerne och gick med något dröjande steg upp för trappan. Läderväskan bar han med sig.
”Det där var Abbas pascha, skall jag säga herrn”, yttrade hon triumferande till grannen.
”Den figuren!” hånlog grannen. ”Det var bestämdt en profryttare.”
Fru Holm kände glädjens rodnad vika för förtrytelsens blekhet. Hon vände grannen föraktligt sin breda ryggtafla. Men grannen bad henne mycket artigt vara god och icke skymma utsigten. Han ville se på folket.
”Det är alltid ett nöje”, tillade han, ”i synnerhet då man känner så mycket folk som jag.”
Och han och alt folket stodo kvar och sågo på hvarandra, då de icke hade några österländingar mera att se på, och därmed sysselsatte de sig i flera timmar ända till dess högtiden i riddarhuset var till ända, då de åter sågo på främlingarne och på de stockholmare som i största hast uppdagat sin kallelse att vara orientalister. De voro det ännu icke för få dagar sedan, men nu voro de det af lif och själ. En hederlig handelsman på Holländaregatan trodde sig till och med vara född turk och skrämde sin hustru med att tala om det. Hustrun sprang ifrån honom för att ställa sig utanför Grand Hôtel och
