se efter, om alla de som talade ”gatans språk” i Kairo verkligen liknade hennes egen förut så hygglige man.
Fru Holm ville ej lemna sin plats utanför riddarhuset förr än hon ännu en gång sett Abbas pascha. Han skulle då kanske känna igen henne och besvara hennes hälsning. Paschan visade sig verkligen, men den gången i sällskap med två andra kongressledamöter, två goda stockholmsborgare, som oupphörligt bugade sig för honom och talade teckenspråket, det enda de naturligtvis kunde använda i samtal med en österländing.
Paschan såg icke ens åt den sidan där fru Holm stod. Han gick med de två stockholmske orientalisterne in på Bährs kafé hvilket frun tyckte vara besynnerligt.
”Liksom han inte kunde få både kaffe och konjak hemma hos mig”, puttrade hon för sig själf och lemnade sfinxen.
När hon kom hem, var hennes första omsorg att höra efter, om paschans alla koffertar ännu anländt.
”Nej, inte en enda!” förklarade Sofi. ”Och inga slafvar häller och inte någon af hans alla hustrur och slafvinnor.”
Huru skulle man förstå det? Tänk, om han hade låtit föra både slafvar och koffertar till Grand Hôtel! Tänk, om han icke mer återvände till fru Holm!
”Det ligger något under det här”, sade hotelvärdinnan.
