hem i frack och hvit halsduk och genast åter ger sig af, utan att säga ett ord.”
”Han har naturligtvis farit till Drottningholm”, upplyste Salmén. ”Det är ju fest där i afton. Det blir nog ståtligt.”
”Om jag skulle fara dit?” sade fru Holm mycket intresserad.
Hon for, stod i flera timmar tåligt utanför slottet och fröjdade sig åt att Sverige visade sig så gästvänligt mot österlandet.
Då hon stått där ganska länge, fick hon plötsligt sigte på sin pascha som vid en annan österländings arm gått ut att svalka sig.
”Det där är ett under af lärdom”, upplyste någon i folkhopen och pekade på fru Holms pascha.
Hon vardt naturligtvis mycket glad och förklarade, att hon hade äran att känna den där paschan.
Man lyckönskade henne, icke alldeles utan afund kanske.
”Där står ett fruntimmer som känner den där lärde österländingen”, sade man och pekade på den beskedliga hotelvärdinnan.
”Jag håller hotel, skall jag säga”, förklarade hon och uppgaf både gata och husnummer.
”Det är så godt som en lång annons”, tänkte hon.
”Han i röda mössan”, sade man vidare i folkhopen, ”har haft ett helt orientaliskt bibliotek med sig och kånkade i går själf upp på riddarhuset med en del i en stor skinnsäck.”
