”Aha, där ha vi lädersäcken”, sade fru Holm, men erfor en icke så behaglig missräkning. Hvar hade paschan då sina juveler?
Hon såg den kvällen icke vidare till sin pascha, detta ”under af lärdom”, men hon såg hundratals vallfacklor och raketer och solar, alt hörande till den ”frivilliga” upplysning som Mälarsträndernas inbyggare på särskild anmodan af Stockholms hamnkapten bestodo österlandets söner.
Det var naturligtvis Tusen och en natt på denna kvällstund. Aldrig förr hade man sett något dylikt i dessa trakter. Man kunde tro sig vara någonstädes mellan Eufrat och Tigris, det vill säga i det underbara Mesopotamien, men visst icke i Karomaniens och Gedrosiens ödemarker. Hundratals ångare hvisslade och plaskade, krängde hit och dit, hotade att kantra, åstadkommo den sublimaste blandning af ohygglig fruktan och vild hänförelse för det märkvärdiga i stunden.
Alt detta sprakande, fräsande, gnistrande, dundrande, dessa himlaflammor och afgrundslågor, hela detta eldhaf kunde dock icke uppväga all den underbara lärdom som sprakade, gnistrade och lågade under turbanerne, fezerne och cylinderhattarne.
Därom var hela Stockholm enigt den natten, och enigheten gaf sig luft i tusentals liter punsch som offrades till ära för lärdomsundren från Asien och Afrika.
”En sådan afton har jag aldrig upplefvat”, förklarade fru Holm, då hon kom hem. Hjärtat
