god svenska. Visserligen lät rösten något rosslig, men svenska var det i alla fall.
”Ers höghet!” sade hon och neg djupt.
Paschan skrattade och frågade, hvarför hon kallade honom höghet.
”Ni är ju pascha”, sade värdinnan.
”Pascha! Ha, ha, ha! ... Ja visst! Jag är medlem af orientalistkongressen, och alla där äro paschor. Jag har där träffat paschan Bergström och paschan Strömberg och paschan Andersson och många flere af samma slag.”
”Ni är ju österländing? Således ett under af lärdom, har man sagt mig.”
”Alla äro vi under af lärdom, hvar enda en, både de från Mesopotamien och från Östermalm, Kungsholmen och Katrinasidan. Det är en präktig samling.”
”Det hörs väl det, då ni talar svenska nu redan.”
”Redan! Fru Holm lilla, jag talade det språket redan för fyrtio år se’n.”
”Det är sagolikt! ... Men hvarför lät ni så besynnerligt då för ett par dar se’n?”
”Jag var förkyld, skall jag säga frun, fick inte fram ett enda ord, en gemen katarr som jag ådragit mig på resan från Alingsås.”
”Alingsås! Ni är då inte från österlandet?”
”Kan inte ha den äran.”
”Men ni är ju Abbas pascha i alla fall. Det skref ni i min anmälningsbok.”
”Skref jag? Nej, nog skref jag Albert Paulson, men det var med en usel penna, och brådtom
