hade jag, måste ut och sköta mina affärer, fast jag var så illa förkyld.”
”Men, hur skall jag förstå ...”
”Hör nu, fru Holm, inte var det jag, utan just frun själf som kom fram med paschatiteln.”
”Men ni har en turkisk mössa, en så’n där fez, och ni är ju med på den lärda kongressen, där det är bara österländingar?”
”Vet fru Holm, att de riktiga österländingarne äro min sann inte många, och de lärde äro ännu färre, så mycket tror jag mig ha märkt. Saken är den, att jag reser i tobak, men bara för svenska hus. Så fick jag höra talas om kongressen. Det vore något för dig Albert Paulson, tänkte jag och sa’ det också till hustru min. Österländingarne äro starke rökare, och jag skall visa dem, att svensk tobak är lika god som turkisk, och mycket billigare. Det gör du rätt i, sa’ hustru min, ge dig af du, Abbe lille ...”
”Abbe och Abbas, det kan ju komma på ett ut”, anmärkte fru Holm som icke så fort ville öfverge hoppet om att härbärgera en verklig österländing.
”Alldeles ja”, medgaf f. d. paschan som den dagen var vid ypperligt lynne. ”Kanske att jag skref Abbe i fruns bok. Jag är så van vid det namnet ...” Men du skall väl ha turban då, sa’ hustru min och började leta efter en så’n hufvudbonad som jag hade haft på en stor maskerad i Alingsås för några år se’n. Hustru min trodde, att alla medlemmar af kongressen skulle gå i turban. Behöfs inte, sa’ jag, jag tar min
