rökmössa, för se något österländskt skulle det väl vara, och rökmössa är nog det mest passande för en som reser i tobak. Så packade jag en hel kista med sorterade cigarrer, men de allra finaste lade jag på det omsorgsfullaste in i min stora resväska, ja, just den där.”
”Nå, hvar är kistan då!” frågade fru Holm något misstroget.
“Den som det viste!” utropade kongressledamoten. ”Den är försvunnen, och kappsäcken med. Saken var den, att jag första afton kom att glömma mig kvar på Ranten. Annars hade jag varit här en dag förut. Vi voro några glade handelsresande som sammanträffade och drucko ett glas med hvarandra, trefligt, må frun tro. Tåget fick gå utan mig. Se’n vi varit till sammans några timmar, tog jag afsked af vännerna. Jag behöfde svalka mig, lade mig i en liten löfsal och somnade. Jag vaknade inte förr än stockholmståget blåste, kastade mig hufvudstupa i en kupé och for af. Resväskan med de finaste sorterna hade jag med mig, lemnar den aldrig ur händerna, och kappsäcken och stora kistan trodde jag naturligtvis hade gått med aftontåget. Träffar dem nog i Stockholm, tänkte jag. Så’nt har händt mig förr. Men de där nattliga timmarne i löfsalen hade skaffat mig en grundlig förkylning. Jag var så hes, att jag inte kunde få fram ett enda ord. Nu är jag nästan bra igen. Det har jag att tacka stockholmspunschen. Den har flödat för att visa hvad Sveriges hufvudstad förmår, när det gäller intresset för lärdom,
