måste ta del i samhällsarbetet. Framför alt måste hon lefva.”
”Men tror ni, att hon kan lefva på hvad här bjudes henne.”
”Ursäkta fröken, men ni tycks inte passa för mitt kontor. Ni kan väl inse, att ett fruntimmer inte får göra anspråk på lika stor aflöning som en herre?”
”Fordrar ni inte, att hon skall göra samma slags arbete?”
”Visst gör jag det. En kontorist är en kontorist, vare sig man eller kvinna, men ser ni, ett fruntimmer behöfver inte så mycket som en karl.”
”Kan väl vara. Ett fruntimmer behöfver inte äta på Rydberg. Hon går till hushållsskolan eller ackorderar in sig eller lefver för sig själf på kaffe och torrföda. Hon behöfver inte sitta i Berns salong. Hon behöfver inte ge ut två, tre kronor hvarje dag för sina nöjen.”
”Där ser ni själf. Det är ganska riktigt uppfattadt. Då således ett fruntimmer har mycket mindre lefnadskostnader, kan hon väl inte göra anspråk på lika stor aflöning.”
”Men om hon vill roa sig lika väl som mannen? Om hon just inte ginge till Berns salong eller till Variétés, ty det är tarfliga nöjen för en bildad människa, men tyckte om operan och den verkliga teatern ... om hon behöfde köpa böcker ...”
”Köpa böcker!” utropade herr Kuhlmann. ”Åh, så tokig kan väl ingen vara, då man har lånbibliotek.”
