”Om hon behöfde skaffa sig ett piano ...”
”Ack, min bästa fröken, ni har alldeles för många behof. Låt mig säga er, att det passar inte för ett fruntimmer som söker anställning. Se på handtlangerskan som bär murbruk vid mitt nybygge. Inte behöfver hon piano och böcker.”
”Det tör ni nog ha rätt i. Men en bildad människa kan känna sådana behof. Det är just olyckan, att först ger man oss en uppfostran som utbildar den estetiska smaken och se’n vill man, att vi inte als skola tänka på den smakens tillfredsställande. Vi måste känna oss lyckliga, om vi få så mycket betaldt för vårt arbete att vi nätt och jämt undvika att hungra eller frysa i hjäl, och det för samma slags arbete som ger mannen dubbel eller tredubbel så stor inkomst. Kom inte och tala om, att alla vägar stå oss öppna. Skryt inte öfver att ni ädelmodigt lemnar kvinnan tillfälle till arbetsförtjänst, ty det gjorde ni inte, om ni skulle betala henne lika mycket som det manliga biträdet.”
Alma hade talat sig varm. Hon nästan förskräcktes öfver sin egen dristighet, ty hon viste, att hvad hon nu yttrat, det tänkte tusentals kvinnor, men ingen vågade sig fram med det. Man har så länge inplantat hos dem, att det är opassande och okvinligt att säga sin mening rent ut och att visa missnöje öfver hvad männen bevilja dem, att äfven de som äro lifligast öfvertygade om att man ännu icke gjort just någonting af egentligt värde för den rättvisa
