arbetssökande kvinnor af alla klasser och yrken, och den föreningen skulle verka för att icke något fruntimmer ginge in på att utföra ett arbete som betalades lägre än hvad en man fick för samma slags göromål.”
”Min kära flicka, hvad tänker du på?” sade modern med mycken ängslan. ”Skall du inte först och främst söka bli gift?”
”Om någon kommer som jag riktigt kan hålla af och som vill fria till en fattig flicka, så gifter jag mig nog”, svarade Alma leende. ”Men därför skall jag väl inte gå sysslolös.”
Huru vida Almas påtänkta förening kommer till stånd, är ännu ej kändt.
”Fruntimmerna skulle nog vilja hjälpa henne”, sade fröken X. som har en banktjänst med halfva inkomsten mot hvad männen uppbära, ”men vi våga inte. Vi nöja oss med en liten tjänst som kan gifva oss några hundra kronors inkomst, och många behöfva ju icke mera, ty vi födas, klädas och härbärgeras af nära anhöriga. När vi ha det godt nog, är det ju icke värdt att bråka för andra, för det där stora flertalet som inte kan lefva på den låga inkomsten, emedan det flertalet ej har några nära anförvandter som understöda det. För oss stå fortfarande alla vägar öppna — för att vi ska ha nålpengar. Att de män som skola lefva på sitt arbete få gå sysslolösa är ju helt naturligt, emedan det är mycket billigare att i affären använda fruntimmer.”
——♦——
