Afrodite.
Viktor Rikardson var bildhuggare, högg icke
ofta i sten, men knådade så mycket mera i lera
och ansågs vara en begåfvad konstnär hvilken
nog en gång skulle utföra riktiga storverk i
marmor.
”Marmor skall det vara”, sade konstvännerne. För leran hade de just icke någon aktning.
Han hade gjort stora framsteg vid akademien och afslöt sina läroår med att taga kungliga medaljen och få ett af statens stora resestipendier.
Fjorton dagar därefter var han på väg till Rom. Han var ung, frisk och glad, och lifvet log med sitt mest strålande leende. Att han skulle göra storverk, det var en afgjord sak. Det trodde allmänheten, konstnärerne, vännerne och kanske allra mest han själf.
Han fråssade af Italiens sol, antikens konst och renässansens lika väldiga som behagfulla skapelser. Han lefde i ett oafbrutet skönhetsrus vecka efter vecka, månad på månad, dyrkade bildhuggarekonstens gudomligheter i Vatikanen och på Capitolium, i kyrkorna och de enskilda
