Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
226

liknade smålandsdialekten. På den kunde Viktor icke taga miste. Han var själf född ej långt från Vernamo.

”Vi måste väl se Ristori en gång, käre pappa”, yttrade Afrodite smeksamt, men det låg en viss kraft och bestämdhet i det smeksamma.

Det var något alldeles förtjusande, tyckte Viktor. En Smålands-Afrodite här i Rom, en som både rörde sig och talade och kastade blickar omkring sig. Det var något inom honom som sade, att hon skulle i rikt mått ersätta lerklumpen som han knackat sönder. Och utan betänkande lemnade han fransmannen helt brådstörtadt, skyndade fram till den gamle herrn och det unga fruntimret, bugade sig ganska ledigt och förestälde sig som en landsman till dem. Den gamle herrn vardt mycket glad, skakade hand både länge och väl med sin unge landsman och utropade gång på gång:

”Nej, är herrn svensk!?”

Det såg ut som han icke hade träffat landsmän på mycket länge, och likväl hade han icke lefvat med andra än svenskar öfver alt dit han kommit under sin långresa från Jönköping till Rom.

Bekantskapen var således snart gjord. Fabrikör Hjärtfält behöfde icke mycket anstränga sig för att förmå sin unge landsman att följa med till Valle-teatern, där Ristori skulle för en enda gång uppträda, samt att sedan lofva att morgonen därpå besöka fabrikören och hans dotter i Molaro-hotellet vid Via Gregoriana.