Den morgonen gick Viktor icke ens in i sin ”studio”. Han hade nästan glömt den krossade gudinnan för den som skulle krossa hans eget hjärta, i fall hon ej ville besvara hans känslor. Ty känslor hade han, ganska varma till och med, och deras föremål var nu den lifs lefvande Afrodite, fröken Hedvig Hjärtfält, hvilken aftonen förut visat sig högst älskvärd.
Han följde fabrikören och dennes dotter omkring i gallerierna, och vanligtvis var det med fröken Hedvig ensam han genomströfvade de flesta salarne, enär gamle fabrikören snart kände sig trött och slog sig ned hvar han kunde finna en hviloplats.
Hedvig Hjärtfält var mycket intresserad af konst, kunde hennes följeslagare snart finna, hvilket gjorde honom ännu mera betagen. Hon talade oupphörligt om konstens storhet och den ära som tillföll konstnärerna, de stora konstnärerna, om andra bekymrade hon sig icke.
”En högsint själ!” anmärkte Viktor för sig själf, och han tyckte sig känna, huru hon skulle hänföra honom till storverk, i fall han kunde lyckas vinna henne till följeslagerska genom lifvet. Då skulle han sannerligen icke modellera gudinnor som han sedan nödgades krossa.
Alt detta hade han klart för sig efter en förmiddag i Vatikanen, och klarheten var alldeles öfverväldigande efter en annan dag i det capitolinska museet. Då han på tredje dagen återvände med Hedvig Hjärtfält från Villa Ludovisi, där han fråssat i antik bildhuggarkonst och
