Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
228

tyckt sig finna, att hans följeslagerska hade på det mest förfinade sätt deltagit i fråsseriet, frågade han henne, om de icke skulle slå sina konstintressen till sammans och gemensamt njuta af det sköna.

Då rodnade hon och skyndade till fadern som satt sig att vänta på det unga paret utanför en osteria vid Via di San Basilio, hvilken rodnande flykt den unge landsmannen icke tolkade som något nederlag för sig. Men morgonen därpå förklarade fabrikören, att han fått ett telegram som återkallade honom skyndsamt till Sverige, och afresan skedde så brådskande, att Viktor icke fann tillfälle att tala enskildt med Hedvig.

Det var endast på järnvägsstationen, dit han följt sina svenska vänner, som han i största hast hviskade till den unga flickan ett upprepande af hvad han sagt när de lemnade Villa Ludovisi.

Hon rodnade å nyo, men svarade icke något. Då de slutligen redan sutto i järnvägskupén, lutade hon sig ut genom dörren, räckte honom sin hand och yttrade helt lugnt:

”Låt se, att herr Rikardson snart blir ledamot af akademien.”

Så nickade hon, och snart var hon ur sigte.

”Ledamot af akademien! ... Skulle det vara målet?”

Det gick Viktor och funderade på. Uppmaningen var emellertid ett uttryck af den sköna Afrodites deltagande och af hennes önskan att Viktor måtte vinna konstnärsanseende. Därpå kunde han icke misstaga sig, och i den vissheten