Viktor gick från det präktiga Hjärtfältska huset alldeles öfverlycklig. Det kunde han väl finna, att den sköna Hedvig intresserade sig för honom, och det ganska varmt till och med. Icke skulle hon i annat fall ha uttryckt sådan glädje öfver den obetydliga utmärkelse som kommit honom till del.
Ett par dagar därefter var han bjuden på middag hos familjen. Man utmärkte honom tydligen framför de öfriga gästerna, ehuru bland dem fans både grosshandlare och kansliråd, och gästerna följde värdfolkets föredöme.
Viktor Rikardson var dagens lejon hvar enda dag. Men det tänkte han icke på. Han såg knapt huru man bugade och krusade för honom. Hvad han såg var endast, att den sköna Afrodite vardt hvarje dag alt vänligare och förtroligare. Däröfver kände han sig stolt, ty hon var sannerligen icke vänlig mot alla och visade ingen annan någon sådan förtrolighet. Hon var en kvinna som tycktes veta af sina företräden och som bar sitt hufvud högt.
Men det var icke denna stolthet som gjorde Viktor så lycklig. Hans lycka stod i närmare samband med tanken på ett älskvärdt hem i Rom midt bland de gamle storverken och alla de utmärkta arbeten som skulle uppstå i hans ”studio”.
Det var öfver den tanken han rufvade hvarje stund. Hvilka konstverk skulle han ej åstadkomma, om han dagligen finge se Hedvig vid sin sida, finge höra hennes konstnärligt
