tilltalande idéer, utbyta tankar med henne, kyssar också förstås, med ett ord lefva i ett paradis, sällare än de sällaste som fantasien någonsin skapat, men som skulle vara full verklighet.
Skulle en sådan lycka kunna varda den fattige konstnärens lott? Hedvig vore rik, mycket rik, hade man sagt. Åh, det svindlade för konstnärens ögon.
”Tycker du om den här Rikardson?” frågade fabrikören sin dotter. ”Att han är kär i dig, kan man väl se. Men, han är ju egentligen inte annat än en fattiglapp, fastän mycket hygglig karl för öfrigt, det medges.”
”Fattiglapp? Det var ett styggt ord”, svarade Hedvig med någon förtrytelse. ”Rikardson kan nog bli en rik man, om han vill begagna sin stora talang, och en hedrad man med en afundsvärd ställning i samhället. Tycker inte pappa, att han också ser ovanligt bra ut?”
”Jaså, låter det på det viset? Då vill du ovilkorligt gifta dig med honom?”
”Jag tror nästan det”, förklarade Hedvig helt lugnt. ”Skulle pappa ha något mot det?”
"Hm, det är naturligtvis något du själf får afgöra. Du har alltid haft din egen vilja, och jag har inte lagt några hinder i vägen för dig. Men kom dock i håg, att du kan bli friherrinna, kanske grefvinna eller få en man med mycket pengar.”
”Pengar har jag ju själf eller har pappa åt minstone. Jag älskar konsten och ...”
”Konstnären, vill du säga. Ja, du är en
