mödosam. Det var följden af det ”herrelif” han längtat efter, af det ”ljufva göra inte” som han trott sig kunna köpa genom så många föregående års ansträngningar och genom ett kanske icke alltid så nogräknadt handlingssätt.
En dag anmälde betjänten, att en arbetskarl stode i tamburen och önskade tala med grosshandlaren. Under väntan på generalkonsulatet, lät f. d. byggmästaren kalla sig grosshandlare.
”Låt honom komma in då”, utbrast Jepson vresigt.
”Inte får en karl i arbetskläder traska in på våra nya mattor”, sade frun.
Men karlen stod redan i dörren och bugade sig tafatt. Frun drog sig med värdighet till baka.
”Ja så, det är Erikson”, sade Jepson något snäft. ”Hvad är det om nu igen?”
”Nu igen! När var jag här senast? Jag har”, sade muraren, ”inte besvärat skulle jag tro under alla de här åren se’n vi skildes på ställningen. En gång har jag talat med Jepson, med grosshandlaren skulle jag kanske säga.”
”Se så, sjung ut med hvad Erikson vill”, utropade Jepson något högljudt.
”Jo, jag ville fråga, om Jepson för gammal bekantskaps skull ville förorda mig till intagning på Sabbatsbärgs fattighus.”
Jepson spratt till och såg ett ögonblick forskande på muraren.
”Har det kommit så långt med Erikson?”
”Jo, jo, hvad var det jag sa’ för många herrans
