Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
267

år se’n? En arbetare kommer aldrig längre, sa’ jag, och då menade jag på ärligt sätt ... ursäkta, det var inte sagdt nu för att vräka ur mig något mot Jepson. Vi ä’ slagna till slantar, sa’ jag, och en sådan blir aldrig en riksdaler. Aldrig har jag åt minstone blifvit någon och inte nittionio af hundra andra. Nu är jag utsliten, orkar inte med murslefven längre och har svårt att klättra på ställningen. Men Jepson som nu gör rakt ingenting ...”

”Gör jag ingenting?” utropade Jepson häftigt.

”Ne-hej, det kan väl inte kallas att göra något, då man för ett sådant latmanslif ... ursäkta jag menar inte ondt och vill inte komma med något förargligt.”

”Jag skall säga Erikson, att jag inte hinner med alt hvad jag skall göra, att jag är värre utsliten af min sysselsättning nu för tiden än då jag stod med murslefven i hand. Jag sofver inte om nätterna bara för att jag är för mycket trött. Sådant kallas europeiskt slaflif, har man sagt mig.”

”Åh, håken häller”, utbrast Erikson och såg spefullt på sin forne kamrat.

”Ja, jag har mången gång önskat mig till baka till ungdomsåren vid bruksämbaret ... Det ges inte något dummare än att skaffa sig rikedom. En rik person har svårast af alla.”

”Ja, ja, det kan nog hända”, medgaf Erikson eftersinnande, ”att det är svårast af alt att vara rik ... näst efter att vara fattig, förstås.”


——♦——